När jag var 9 år åkte vi och provred en svart, smäcker New forest till mig. Det var min ponny jag har nu som heter Bella. Vi åkte ända till Hälsingborg. Jag hade inte ridit så länge då. Bara 2 år. När jag red gick det väl sådär. Bella var väldigt pigg och stark. Vi hoppade ett litet hinder och hon flög över det lätt som en plätt. Vi hade vädigt svårt att bestämma oss. Eftersom vi åkt så långt skule vi bestämma oss på plats viket är det svåraste som finns. Jag grät för att jag kunde verkigen inte bestämma mej. Men sen åkte hon med oss hem i transporten i alla fall och jag var så glad!

 

Första träningen jag skulle på i Färgeanda gick som det gick. Jag hade ingen kontroll på henne alls. Kunde inte få stopp på henne och vi sprang in i de andra och det var bara kaos. Jag klarade verkligen inte av henne. Jag var ganska  liten på henne också. Vi fortsatte att kämpa. Så en sommar när vi kom hem från en sommarstuga gick jag till hagen för att hälsa på hästarna. Då står Bela där och gnäggar åt mej medan hon står och darrar. Så såg jag att på höger framben var ett stort öppen sår där det blödde massor. Tårarna började rinna direkt och jag sprang tillbaka till huset för att säga till mamma och pappa. Veterinären fick komma och hon sa att en sena nästan var helt av. Så det var en ganska allvarlig skada. Hon fick vila i tre månader men där imellan var vi till Skara för att det såg ut som senan stack ut men som tur var så var det inte så.

 

Efter vilan började vi sätta igång henne. Nu var hon  piggare än någonsin. Vi tränade på och det handlade hela tiden om att få henne lugn. Första "tävingen" var en klubbhoppning. Vi hoppade 30 cm och 40 cm. Det var full fart hela tiden. Jag flög med som en vante och hon gjorde precis hur hon ville. Min tränare sa till mig att det skulle bli en riktigt bra tävlingsponny tillslut. 

 

Vintern kom och hon blev helt galen. Jag kände aldrig någon gädje med att åka till Färgelanda för att rida. På nästan varje träning raceade hon och vek sig dubbel när hon bockade och sparkade bakut.  Jag ramlade givetvis av. Slutade ofta med att jag fick rida i ett hörn medans de andra gjorde galoppövningarna vi inte kunde vara med på. Hon fortsatte vara galen hela vintern. Jag bev rädd för att det skule gå för fort när jag red. Ville helst bara skritta långsamt. Vi började släppa henne lös i ridhuset innan jag skulle rida. Så att hon fick springa av sig. En annan mer erfaren ryttare fick rida henne för att se om det bev bättre. Hon klarade av henne mycket bättre. Men även för henne var Bella otroligt svårriden. Jag var rädd för Bella och blev en mes. Grät offta när jag åkte hem från träningarna. Allt kändes bara hopplöst. 

 

Det har varit väldigt nära att Bella kommit ut på ansons på hästnet.se. Men så har det adrig blivit som tur är. 

 

När det blev vår och sommar bev hon lugnare. Vi tränade på och det blev bättre. Jag tyckte det var jättekul. Vi var på hoppläger och jag åkte på min första lokala tävling. Det var en clear round och man fick välja höjd.  Om man inte var felfri  fick man göra omstart om man ville. Jag hade inte bra koll på henne. Hon sprang på hur hon ville och smet vid sidan om flera hinder. Jag bev utesluten och gjorde en omstart. Det gick likadant. Hon sprang fortare och fortare för varje hinder och jag hann inte svänga. Vi hoppade fel hinder och jag höll på att flyga av. När jag skulle in och rida min andra start sa domaren i högtalarna:

- Då får vi hoppas att du kan ha lite bättre koll på din ponny nu då! Haha, lite pinsamt men det stämde ju. Jag hade ju ingen koll alls.

 

Vi fortsatte tävla det året. Bästa tävlingen var i Grästorp där vi satte våran första dubbelnolla. Vi bev jätteglada. Men vi var på flera tävlingar där vi var uteslutna. På vintern igen blev hon ganska galen. Men då klarade jag  av henne lite bättre.  Jag började även hoppträna en gång i veckan då. Det tyckte jag var det roligaste på hela veckan. Jag älskade känslan man fick när hon hoppade. Vi var tvungna att hålla igång henne hela tiden för att hon inte skulle få för mycket överskottsenergi. 

 

 

Nästa år tävlade vi också. Det var bandat resultat. Men på tjörn lyckades vi få vår första placering. Vi kom tvåa. Det var verkligen jättekul. Våran första prisutdelning och första ärovarv. Då fick vi lära oss att Bella ÄLSKADE ärovarv.  Då bromsade jag en del för jag vågade inte rida för fort. Men rivstart gjorde hon minsann. Bästa upplevelsen var på KM:et. Där vann vi. Trodde aldrig att det äns kunde vara möjigt. Det var våran första vinst någonsin och jag var lyckigare än någonin. Vi fick hem en egen pokal och en  vandringspokal där mitt och Bellas namn var inristat. Det tog ett tag innan jag hann smälta det.

 Längre fram på sommaren började det gå vädigt dåligt på tävlingarna. Hon verkligen tvärvägrade, sprang ifrån mig och vi var inget team. Innan stannade hon alltid för att jag gjorde något fel. Men så var det inte. På en tävling ramlade jag av tre gånger av att starta två klasser. Då slutade vi hoppa hemma och bara på hoppträningarna som var varannan  vecka. Vi hade en kort paus från tävingarna och det gjorde gott. På nästa täving hade Bella fått tillbaka gnistan. Hon ville verkigen det vi gjorde. Min tränare såg på mig då och sa att efter första hindret såg hon bara ett enda stort leende på mig. Och det stämde för jag var sjukt glad då för att Bella hade fått tillbaka gnistan igen. 

 

På vintern igen blev hon galen. Det bir hon varje vinter. Men nu var jag tilräckligt duktig för att klara av henne. Tack vare henne har jag en otroligt bra balans. Så jag tyckte bara det var kul när hon sparkade bakut. Jag kommer ihåg en hoppträning när jag kommit upp på en rodeohäst. Hahaha.... Bella var fullständigt galen. Jag vet inte riktigt vad hon hade i sitt huvud då. Efter varenda hinder skenade hon runt i ridhuset och bara hon lyckas med att lägga in bakutsparkar i den farten. Herre jösses. Ingen kände igen Bella. De på läktaren vågade inte titta på oss. Hon var ungefär som när Ferdinan sätter sig på en humla. Det som var det mest otroliga var att jag inte ramlade av. Hade ramlat av tusen gånger på henne innan och då var hon inte sån här. Men faktist så gjorde jag inte det. Det kändes som om jag skulle sitta på backen vilken sekund som helst när jag red henne. Det finns bara en att tacka för att jag har så bra balans. Det är Bella. För man har vädigt fel om man säger att hon adrig busar!