Tårarna rinner och tar aldrig slut

Idag hände det. Det där som jag inte haft någon tanke på skulle hända. Men nu är det gjort. Idag red jag Bella för sista gången. Kan ni tänka er? Sista gången på Bella. Det är helt fruktansvärt;( Det va så underbart att rida henne. Pigg och glad va hon och lite bus va hon tvungen att lägga till. Känslan jag får när jag rider Bella är underbar. Vi hoppade några hinder. Hon bara flög över och mamma togg snygga kort. Men det var sista gången. Jag kan inte planera att imorn ska jag ut och rida Bella. För så är det inte längre. Och kommer aldrig att va. 
 
Nu står Bella i Jönköping. Ganska långt ifrån oss. Jag kan lixom ännu inte fatta det. Hon bor inte hos oss längre. Hennes hem är inte där jag är. För jag är här och Bella där. Det va så jobbigt när de kom. Jag har gråtit i flera timmar idag. Huvudet känns som det ska sprängas. De kom till oss och va hur trevliga och förstående som helst. Men inte är det mindre sorgligt för det. Bella är MIN ponny och VI tillsammans har gjort allt det där. Alla flygturer, vinster, kraschar, ärevarv. Alla de där med- och motgånngarna har tillhört oss. Det är lixom vi två som hör ihop. Inte någon annan. Men nu är hon inte här med mig längre.
 
När jag ledde in henne i den okända transporten förstod inte Bella alls vad som skulle hände. Hon tittade konstigt på transporten och undrade varför hon stog där inne.  "Varför står det nya människor framför mig" tänkte hon. Vad skulle hända nu. Jag stog där i transporten och kramde henne länge. Men inte blev det bättre av att va med henne mer och mer. Lika svårt och ledsamt för det. Killens mamma kramde om mig och sa att de skulle ta väl hand om Bella. Det förstod jag, men det jag inte kunde inse va att hon skulle åka här ifrån. Bort från mig. Inte till någon träning eller tävling utan bort,bort. Och inte tillbaka hit. ;( Imorn när jag kommer hem från skolan står inte Bella i hagen och tittar på mig. Utan där är det ingen Bella. Där står det tre andra ponnys som undrar var Bella tagit vägen.  Den där underbart söta och snälla B-ponnyn som man aldrig tröttnade på. 
 
Det här är det jobbigaste jag någonsin gjort. Att säga hejdå till en ponny man älskar över allt annat. En ponny man gjort allt tillsammans med. Nästan hela mitt hästliv fram tills nu har handlat om Bella. Det är hon som startade alltihop och fick det att fortsätta. Hon har lärt mig massor. All min ridning är tack vare henne. Innan jag fick henne hade jag inte ridit mycket. Utan det är hon som startade alltihop och nu är vi här. På skiljda vägar. Tror jag serriöst kan bada i tårar. Att det ska vara så otroligt svårt. 
 
Bella, jag kommer ALDRIG att glömma dig, Vad som en händer.  Jag kommer alltid se dej som MIN ponny. Det är VI som har pusslat ihop allting. Du har gjort om mig. Du gjorde först sönder mig och sedan byggde du upp mig till den jag är nu. LOVE YOU!!!! <3
 

Det här var idag, våran sista ridtur:
 
 
 

Ponny hela tiden

Hela dagen fram tills nu har bestått av ponnys hela tiden. Imorse red jag Kickan. Först en kort uteritt för att sätta igång henne och sedan fick hon springa av sig lite i padocken. Med mej på om ni inte förstod det. Haha.. 
 
Sen borstade jag henne väldigt länge. Hon har så himla tjock päls så ville borsta bort vinterpälsen. Men det tar ju verkligen aldrig slut. *suck* Nåt jag märkte väldigt tydligt idag va att det är verkligen inte vinter längre. Nästan sommarväder idag jue. Verkligen jättesoligt och varmt. Så härlig känsla man får då. Det är faktist möjligt att sommaren ska komma någongång. :D
 
Efter det tog jag och mamma en tur på Bella och Donna. De skötte sig super. Va verkligen en härlig tur. Men det värsta, det va min och Bellas näst sista ridtur tillsammans. :( Kan nog rida henne en gång imorn oxå. Men imorn kommer killen som provred Bella förra veckan för att hämta henne. De ska låna henne på lång tid. Bella ska alltså flytta till ett annat ställe. Hon ska inte bo här hemma längre och jag kommer inte kunna rida henne. När jag kommer hem från skolan kommer hon inte stå i hagen och vänta på mig. Jag kan inte beskriva hur hemskt det är. Nu kanske ni förstår varför jag inte är så glad. Inte många timmar kvar innan hon bor någon annanstans. Shiit va jag kommer sakna dej. Det här är sjukt jobbigt.
 
Våran sista ridtur: <3
 
 
 
 
 
 
 
 

Film från första omg av Gota cup!

Grymma Donna! <3
 
 

Film från våran första lokaltävling

 

Jag och Donna på påskhoppet <3


Min och Bellas otroligt långa resa <3 <3

Våran långa resa från då till nu. Shiitt va mycke vi har gått igenom. 
 
När jag var 9 år åkte vi och provred en svart, smäcker New forest till mig. Det var min ponny jag har nu som heter Bella. Vi åkte ända till Hälsingborg. Jag hade inte ridit så länge då. Bara 2 år. När jag red gick det väl sådär. Bella var väldigt pigg och stark. Vi hoppade ett litet hinder och hon flög över det lätt som en plätt. Vi hade vädigt svårt att bestämma oss. Eftersom vi åkt så långt skule vi bestämma oss på plats viket är det svåraste som finns. Jag grät för att jag kunde verkigen inte bestämma mej. Men sen åkte hon med oss hem i transporten i alla fall och jag var så glad!
 
Första träningen jag skulle på i Färgeanda gick som det gick. Jag hade ingen kontroll på henne alls. Kunde inte få stopp på henne och vi sprang in i de andra och det var bara kaos. Jag klarade verkligen inte av henne. Jag var ganska  liten på henne också. Vi fortsatte att kämpa. Så en sommar när vi kom hem från en sommarstuga gick jag till hagen för att hälsa på hästarna. Då står Bela där och gnäggar åt mej medan hon står och darrar. Så såg jag att på höger framben var ett stort öppen sår där det blödde massor. Tårarna började rinna direkt och jag sprang tillbaka till huset för att säga till mamma och pappa. Veterinären fick komma och hon sa att en sena nästan var helt av. Så det var en ganska allvarlig skada. Hon fick vila i tre månader men där imellan var vi till Skara för att det såg ut som senan stack ut men som tur var så var det inte så.
 
Efter vilan började vi sätta igång henne. Nu var hon  piggare än någonsin. Vi tränade på och det handlade hela tiden om att få henne lugn. Första "tävingen" var en klubbhoppning. Vi hoppade 30 cm och 40 cm. Det var full fart hela tiden. Jag flög med som en vante och hon gjorde precis hur hon ville. Min tränare sa till mig att det skulle bli en riktigt bra tävlingsponny tillslut. 
 
Vintern kom och hon blev helt galen. Jag kände aldrig någon gädje med att åka till Färgelanda för att rida. På nästan varje träning raceade hon och vek sig dubbel när hon bockade och sparkade bakut.  Jag ramlade givetvis av. Slutade ofta med att jag fick rida i ett hörn medans de andra gjorde galoppövningarna vi inte kunde vara med på. Hon fortsatte vara galen hela vintern. Jag bev rädd för att det skule gå för fort när jag red. Ville helst bara skritta långsamt. Vi började släppa henne lös i ridhuset innan jag skulle rida. Så att hon fick springa av sig. En annan mer erfaren ryttare fick rida henne för att se om det bev bättre. Hon klarade av henne mycket bättre. Men även för henne var Bella otroligt svårriden. Jag var rädd för Bella och blev en mes. Grät offta när jag åkte hem från träningarna. Allt kändes bara hopplöst. 
 
Det har varit väldigt nära att Bella kommit ut på ansons på hästnet.se. Men så har det adrig blivit som tur är. 
 
När det blev vår och sommar bev hon lugnare. Vi tränade på och det blev bättre. Jag tyckte det var jättekul. Vi var på hoppläger och jag åkte på min första lokala tävling. Det var en clear round och man fick välja höjd.  Om man inte var felfri  fick man göra omstart om man ville. Jag hade inte bra koll på henne. Hon sprang på hur hon ville och smet vid sidan om flera hinder. Jag bev utesluten och gjorde en omstart. Det gick likadant. Hon sprang fortare och fortare för varje hinder och jag hann inte svänga. Vi hoppade fel hinder och jag höll på att flyga av. När jag skulle in och rida min andra start sa domaren i högtalarna:
- Då får vi hoppas att du kan ha lite bättre koll på din ponny nu då! Haha, lite pinsamt men det stämde ju. Jag hade ju ingen koll alls.
 
Vi fortsatte tävla det året. Bästa tävlingen var i Grästorp där vi satte våran första dubbelnolla. Vi bev jätteglada. Men vi var på flera tävlingar där vi var uteslutna. På vintern igen blev hon ganska galen. Men då klarade jag  av henne lite bättre.  Jag började även hoppträna en gång i veckan då. Det tyckte jag var det roligaste på hela veckan. Jag älskade känslan man fick när hon hoppade. Vi var tvungna att hålla igång henne hela tiden för att hon inte skulle få för mycket överskottsenergi. 
 
 
Nästa år tävlade vi också. Det var bandat resultat. Men på tjörn lyckades vi få vår första placering. Vi kom tvåa. Det var verkligen jättekul. Våran första prisutdelning och första ärovarv. Då fick vi lära oss att Bella ÄLSKADE ärovarv.  Då bromsade jag en del för jag vågade inte rida för fort. Men rivstart gjorde hon minsann. Bästa upplevelsen var på KM:et. Där vann vi. Trodde aldrig att det äns kunde vara möjigt. Det var våran första vinst någonsin och jag var lyckigare än någonin. Vi fick hem en egen pokal och en  vandringspokal där mitt och Bellas namn var inristat. Det tog ett tag innan jag hann smälta det.
 Längre fram på sommaren började det gå vädigt dåligt på tävlingarna. Hon verkligen tvärvägrade, sprang ifrån mig och vi var inget team. Innan stannade hon alltid för att jag gjorde något fel. Men så var det inte. På en tävling ramlade jag av tre gånger av att starta två klasser. Då slutade vi hoppa hemma och bara på hoppträningarna som var varannan  vecka. Vi hade en kort paus från tävingarna och det gjorde gott. På nästa täving hade Bella fått tillbaka gnistan. Hon ville verkigen det vi gjorde. Min tränare såg på mig då och sa att efter första hindret såg hon bara ett enda stort leende på mig. Och det stämde för jag var sjukt glad då för att Bella hade fått tillbaka gnistan igen. 
 
På vintern igen blev hon galen. Det bir hon varje vinter. Men nu var jag tilräckligt duktig för att klara av henne. Tack vare henne har jag en otroligt bra balans. Så jag tyckte bara det var kul när hon sparkade bakut. Jag kommer ihåg en hoppträning när jag kommit upp på en rodeohäst. Hahaha.... Bella var fullständigt galen. Jag vet inte riktigt vad hon hade i sitt huvud då. Efter varenda hinder skenade hon runt i ridhuset och bara hon lyckas med att lägga in bakutsparkar i den farten. Herre jösses. Ingen kände igen Bella. De på läktaren vågade inte titta på oss. Hon var ungefär som när Ferdinan sätter sig på en humla. Det som var det mest otroliga var att jag inte ramlade av. Hade ramlat av tusen gånger på henne innan och då var hon inte sån här. Men faktist så gjorde jag inte det. Det kändes som om jag skulle sitta på backen vilken sekund som helst när jag red henne. Det finns bara en att tacka för att jag har så bra balans. Det är Bella. För man har vädigt fel om man säger att hon adrig busar!
 
Sen kom vi till detta året. 2012. Sista året jag fick täva Bella. :'( Detta året har vart helt underbart. Det är i år vi verkligen hittat varandra. Hon har verkligen visat att hon älskar att tävla. Då gäller det att ta vara på det. Vi har åkt på så många tävingar som möjligt och det har bivit väldigt många. Jag har vart med i Gota Cup med Färgelandas hopplag. Då förstörde Bella aldrig för laget. Vi var felfria varje gång och blev även placerade varje gång. Detta året har vart het underbart. Det har gått sjukt bra hela tiden och det viktigaste av allt. Vi har haft roligt. Vi har ÄLSKAT det vi gjort. På nästan varje täving har vi blivit placerade. Bara detta året har vi fått ungefär 30 vinster och placeringar. Helt sjukt! När vi haft så många motgångar innan Så helt plötsigt bara allt sitter på plats. Det har vart det roligaste året någonsin. Men det värsta är att det var det sista. Våran allra sista tävlinga var vi på 2 dec. Så dåligt slut på våran tävlingskarriär. Vi kom över ett enda hinder på två klasser. Men det var inte så konstigt eftersom det visade sig att Bella var halt. Kunde det bli sämre avslut? Jag var såå ledsen. Stackars Bella! Det var vår allra sista chans någonsin att gå ut på banan och leverera det vi kunde. Den chansen försvann. Och nu har vi ingen mer. Jag börjar gråta så  fort jag tänker på det. Vi har gått igenom så himla mycket. Och så mycket som vi slitit i flera år har äntligen gett resultat. Men då tog åren slut. Det här var vårt sista år. Och det är nu över. Jag har lärt mig så mycket tack vare henne Allt jag klarar nu är tack vare henne. Hon har vart med när jag har utvecklat min ridning. När vi köpte henne var jag ganska ovan och hade bara ridit på ridskola i två år. Då var jag rädd för att det skulle gå för fort och ville inte driva även om det behövdes. Men nu älskar jag när vi rider ärevarv och vi kutar ifrån de andra om vi är först. Nu älskar jag när Bella visar sina känslor genom att låta benen flyga tre meter upp. Den känslan är underbar. Men nu kommer vi aldrig känna den känslan igen. Det är slut nu. För alltid. Vi kommer aldrig mer rida i mål med en grym runda och höra publiken jubla när vi rider ärovarv. Aldrig mer någonsin. Jag trodde aldrig att det skulle vara så fruktansvärt jobbigt att inse detta. Att vi aldrig kommer göra om det vi gjort. Men nu sitter jag här och tårarna faller som ett vattenfall. Vi har verkligen älskat allting, allting som nu är ingenting. Gud va jag är ledsen. Men jag måste försöka att gå vidare även om det är svårt. Måste bara säga till dig Bella. Jag älskar dig så otroligt mycket. Jag kommer aldrig kunna gå igenom något så underbart som vi gjort. LOVE YOU!! 
 
 
 
 
 

Så söt outfit!

Kolla så gulligt detta va på Bella:
 
 
 

10 saker du inte visste om Bella

 
1. Bella är importerad från Belgien
 
2. Hon lyfter svansn jättehögt när hon ska kissa
 
3. Hon tycker om hallon
 
4. Hon har aldrig rivit på en lokaltävling. Felen har vart pga vägringar.
 
5. Hon har ett ärr på vänster framben
 
6. Nästan alltid när jag släcker i stallet och ska gå ut sträcker hon fram mulen för att få en puss innan jag går.
 
7. Hon har vart/är rädd för svarta hästar eftersom hon blivit attackerad av en svart häst på en träning.
 
8. Hon har brännmärke på bakdelen av en stämpel som hon fick i Belgien
 
9. Ärevarv är det bästa hon vet.
 
10. Hon är den bästa ponny jag har/haft <3
 

Bild jag vi köpte på tävlingen

På tävling fanns en fotograf som heter Ellinor Strömbäck www.esphoto.se Jag har fotat på det fotot så ni ska få se hur det ser ut.



Tack för bilden!!


Bild från KM:et 2011

Den här bilden hittade jag på facebook. En bil från förra årets KM. Känner knappt igen mej.



Men kolla Bellas teknik asså. WOW!!!!

I LOVE YOU!


Bilder från i fredags när jag hoppade Bella

Här koomer några bilder som mamma tog:








SÖTA BELLA!!!!!

Bella <3




Ridit båda ponnysarna

Nu har jagprecis kommit. Ridit min fina ponnysar. Tog några hopp och omhoppningssvängar med Bella. Det gick jättebra. Hoppade nåt hinder på typ 87cm. Men höjden spela roll elle? NOO! Men fin va hon:)

Med Kickan tog jag och red barbacka. Först var hon lite fånig och skulle vara rädd för allting. Men sen fick jag henne lugn och vi tränade på LYDNAD! hörde du det Kickan? Lydnad:)

En berättelse


För exakt två veckor sen...


bloglovin
RSS 2.0