Idag hände det. Det där som jag inte haft någon tanke på skulle hända. Men nu är det gjort. Idag red jag Bella för sista gången. Kan ni tänka er? Sista gången på Bella. Det är helt fruktansvärt;( Det va så underbart att rida henne. Pigg och glad va hon och lite bus va hon tvungen att lägga till. Känslan jag får när jag rider Bella är underbar. Vi hoppade några hinder. Hon bara flög över och mamma togg snygga kort. Men det var sista gången. Jag kan inte planera att imorn ska jag ut och rida Bella. För så är det inte längre. Och kommer aldrig att va. 

 

Nu står Bella i Jönköping. Ganska långt ifrån oss. Jag kan lixom ännu inte fatta det. Hon bor inte hos oss längre. Hennes hem är inte där jag är. För jag är här och Bella där. Det va så jobbigt när de kom. Jag har gråtit i flera timmar idag. Huvudet känns som det ska sprängas. De kom till oss och va hur trevliga och förstående som helst. Men inte är det mindre sorgligt för det. Bella är MIN ponny och VI tillsammans har gjort allt det där. Alla flygturer, vinster, kraschar, ärevarv. Alla de där med- och motgånngarna har tillhört oss. Det är lixom vi två som hör ihop. Inte någon annan. Men nu är hon inte här med mig längre.

 

När jag ledde in henne i den okända transporten förstod inte Bella alls vad som skulle hände. Hon tittade konstigt på transporten och undrade varför hon stog där inne.  "Varför står det nya människor framför mig" tänkte hon. Vad skulle hända nu. Jag stog där i transporten och kramde henne länge. Men inte blev det bättre av att va med henne mer och mer. Lika svårt och ledsamt för det. Killens mamma kramde om mig och sa att de skulle ta väl hand om Bella. Det förstod jag, men det jag inte kunde inse va att hon skulle åka här ifrån. Bort från mig. Inte till någon träning eller tävling utan bort,bort. Och inte tillbaka hit. ;( Imorn när jag kommer hem från skolan står inte Bella i hagen och tittar på mig. Utan där är det ingen Bella. Där står det tre andra ponnys som undrar var Bella tagit vägen.  Den där underbart söta och snälla B-ponnyn som man aldrig tröttnade på. 

 

Det här är det jobbigaste jag någonsin gjort. Att säga hejdå till en ponny man älskar över allt annat. En ponny man gjort allt tillsammans med. Nästan hela mitt hästliv fram tills nu har handlat om Bella. Det är hon som startade alltihop och fick det att fortsätta. Hon har lärt mig massor. All min ridning är tack vare henne. Innan jag fick henne hade jag inte ridit mycket. Utan det är hon som startade alltihop och nu är vi här. På skiljda vägar. Tror jag serriöst kan bada i tårar. Att det ska vara så otroligt svårt. 

 

Det här var idag, våran sista ridtur: